Jag låste in mig på rummet och grät och hulkade och snorade.
Ringde till maken och snyftpep: "Jag har blivit uppsagd!".
Som vanligt var han lugn och samlad och blev arg å mina vägnar. Det kändes trösterikt på nåt sätt, det där att han blev arg. Jag kunde inte vara arg just då. Vi pratade en stund och jag lugnade ner mig lite. När vi hade lagt på skickade jag ett sms till S som hade jag hade pratat med på lunchen. (Kände mig redan då lite olustig inför samtalet, men S peppade som vanligt och trodde inte det var någon fara. "Fast han ger tuff feedback, det får man vara beredd på". Hon hade haft sitt samtal i förra veckan.)
Sen var det som om jag hamnade i chock och förträngde vad som hade hänt. Jag satte mig vid datorn och började svara på mail, boka möten och fixa lite med mina papper. Men efter en stund insåg jag vad jag höll på med och bara blev förlamad. Varför gör jag detta? Vad spelar det för roll nu?
Jag packade ihop mina saker och skyndade mig ner genom trapphuset, jag hade ju ingen lust att förklara min rödgråtna uppsyn.
När jag gick ut mot bilen kände jag bara: Vad ska jag säga? Vad ska jag göra nu? Det snurrade i huvudet.
Hittade ett paket cigaretter i handskfacket och stannade till på en parkering en bit bort och sträckrökte två i ett svep. Jag som inte har rökt sen i somras...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar