Jag var så trött. Men hade en grej inbokad på hela dagen fredagen som var riktigt trevlig, så jag kunde skingra tankarna. Det kändes overkligt på nåt sätt, kunde inte riktigt ta in vad som hänt. Enda gången jag fick en påminnelse var när nån frågade "Jaha och var jobbar du?" "På företag XX" svarade jag glatt. Samtidigt som något inom mig SKREK - NEJ DET GÖR DU JU INTE ALLS.
Men samtidigt vet jag fortfarande inte vad som ska hända. K har rest på tjänsteresa i två veckor, ingen verkar veta något och jag fick endast ett kort mail att "jag förväntades hålla ställningarna" tills han är tillbaka.
Jag har fullt upp med att hålla ihop mig själv.
På lördagen hade vi fina vänner på middag och jag berättade vad som hade hänt - för första gången. Men det gick bra, jag grät nästan inte alls och de gillar ju mig och tycker att jag är bäst ( de var vad de sa i alla fall) och så klurade vi på olika scenarios och snygga Hollywood-avslut. Kände mig stärkt efter middagen.
Men på söndagen var jag skör igen. Orkade ingenting, satt mest i soffan och surfade på datorn. Tvingade mig ut på promenad i solen, musik i I-poden. Men det räckte med första strofen på Fix You med Coldplay så började tårarna rinna.
Jag tyckte synd om mig själv. Och skämdes på samma gång.
Tur att jag hade solglasögon på promenaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar