tisdag 5 april 2011

Slaget

Så var det klart.

Jag klev in i rummet, han var oerhört defensiv. Nästan arg. Det kändes väldigt obehagligt och jag la snabbt ner mina planer på att ta övertaget. Kände att här gällde det att bara ta smällarna och försöka stå upprätt.


Ja, jag tänker inte fråga dig hur det är, för jag antar att det är för jävligt, började han.
Jag svarade inte först, men då blängde han lite uppfordrande på mig.
Jo, sa jag (med för dagen mycket hes röst).


Sen undrade han hur vi skulle gå vidare. Han ville veta om jag vill ha ett annat jobb inom företaget. Jag undrade vad han annars hade att erbjuda. Han blev irriterad och sa "men vi är inte där än".

Jag insåg att han nog trots allt läst på sin arbetsrätt och visste att han var tvungen att erbjuda en omplacering innan vi kunde gå vidare. Försökte snabbt kalkylera i min febriga hjärna om det skulle vara smart att tacka nej - vad skulle det innebära? Skulle det betyda att mina möjligheter till hjälp från facket var borta?

Men hur det nu var så jag ville ju inte vara kvar och det sa jag: "Vad skulle det innebära för mig? Skulle det vara meningsfullt?" Han bara viftade bort det och menade att han hade inga problem med att fixa ett nytt jobb till mig, det var i min nuvarande roll det inte funkade. Jag bestämde mig för att tacka nej till omplacering och ville veta vad han tänkte erbjuda mig.

12 månader - 6 månader ograverat och 6 månader avräkningsbart. Precis som jag trodde.

Ja sa nej och ville ha 12 hela månader.
Han sa nej, det var för mycket tyckte han. Och drog återigen upp alla mina tillkortakommanden.

Jag tycker du har fel! sa jag.

Du kan tycka vad fan du vill, blev svaret.

Jag försökte angripa några gånger, enda gången jag blev riktigt arg var när han påstod att jag hade avvisat möten med chefen A - flera gånger. Men det var ju lögn!! Chefen A har inte pratat med mig på två veckor, har inte bjudit in till något möte eller sagt något. Det absurda i detta är också att det sen länge beslutats - med chefen A:s goda minne - att jag INTE skulle jobba med den funktionen mer och sen dess har det inte varit några hard feelings oss emellan. Det har aldrig varit några hard feelings mellan oss, vi har känt varandra i 25 år.

Så du menar att A ljuger, sa K och spände ögonen i mig. Det var helt uppenbart att han vill få det till att JAG ljög.

Han har INTE bjudit in mig  och jag har INTE tackat nej eller avvisat något möte, svarade jag. (däremot hade jag kunnat räkna upp ett antal tillfällen då A faktiskt hade ljugit. För mig)

Jaha, så K och antecknade - det får du ta upp med honom.

Sådär höll det på ett tag till.

Han skyllde alltihop på mig - jag sa till honom att inte skuldbelägga människor, han sa att det var ju en väldigt enkel utväg för mig.
Jag frågade varför ingen - inklusive han själv - hade sagt något till mig tidigare, han sa att det borde jag ha fattat själv.

Han tog upp saker som jag hade sagt för 2 år sen.

Jag kände att slaget var förlorat, min plan att segla iväg med hedern i behåll och bara lämna en osande slutreplik kvar i rummet var helt borta.

Jag föreslog 9 månader + 3 månader. Han funderade och gick till slut med på det. Men föreslog att jag skulle jobba kvar till maj.

Jag vägrade. Jag ville gå på dan.

"Ordna det praktiska med L" sa han.

Jag reste mig och gick. Han sa inget, jag sa inget. Jag bara gick.

Och så var det med den saken.

måndag 4 april 2011

Nervositet

Imorgon smäller det. Har lyckats luska ut vad jag kommer att bli erbjuden och jag hoppas att jag ska orka stå emot. Ett skambud på sätt och vis eftersom hälften av ersättningen är villkorad. Men jag känner att jag har lite övertag nu när jag vet vad jag har att vänta.

Tyvärr är jag fortfarande sjuk och klen, men jag ska uppbåda alla mina krafter till att verkligen vara samlad och stark imorgon. Jag får INTE ge mig bara för att jag inte orkar.

Får uppmuntrande sms och samtal av mina vänner, det värmer och betyder enormt mycket.

Men det pirrar i magen, jag försöker förbereda mig för allt. 

söndag 3 april 2011

Talet (eller the punchline)

Funderar varje dag på vad jag ska säga som avslutande punchline när jag har fått mitt avtal.
(Ja, jag tänker NÄR nu, försöker arbeta upp en ilska som jag hoppas ska hålla mig uppe och stark på tisdagens möte.)
Och då vore det ju fantastiskt härligt att få till en riktig DRÄPARE, en replik som han försöker skaka av sig men som ändå tar. Som han inte riktigt kan sluta tänka på. Som han måste fråga sin fru lite om. "Vet du vad hon sa" ska han säga och skratta lite som om han inte brydde sig "hon sa att jag var...". Och det är ju då man hoppas att frun ska stanna upp lite, lite som på film och tveka den där millisekunden som är tillräcklig för att han senare ska tänka "Men tycker Hon (frun alltså) det också?", innan hon svarar och säger "Nämen så är det ju inte aaaalls."


Jag är ute efter en replik som är elegant, elak, stickig och har ett uns av sanning men som samtidigt får mig att framstå som vinnaren.

Kan man ta till tunnhårighet?

Eller räcker det att säga: "K du är en bara ynklig liten uppkomling. Du tål inte att någon säger emot dig eftersom du är så osäker på din roll. Du slickar uppåt och sparkar neråt och jag kan bara beklaga dem som måste stanna här och jobba med dig.  Så det är inte jag som har problem, det är du."

Och sen reser jag mig och går därifrån. Ackompanjerad av ett engelskt horn.

fredag 1 april 2011

Ovissheten

Har varit hemma från jobbet några dagar. Dels för att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till där, och dels för att jag åkt på nån slags förkylning med hosta, feber och brännande luftrör. Funderar på om det är ångest när det trycker lite över bröstet. Hur vet man hur det känns när man aldrig har känt det förut? Jag hoppas det är förkylningen, eller rättare sagt - jag bestämmer mig för det.
Tänker att såhär kommer det ju att bli nu. Det kommer att vara pensionärer, föräldralediga, sjukskrivna och så jag som åker och handlar på ICA Maxi mitt på dagen. Som går på lunchpass på Friskis. Som promenerar med hunden vid stranden när andra sitter och gäspar på efter-lunchen-mötena.
Det är en konstig och absurd känsla. Jag har aldrig varit arbetslös i hela mitt liv. Jag har alltid vetat vart jag skulle gå om dagarna och har aldrig varit sådär dagledig sen jag pluggade. Och då var man ju egentligen inte dagledig heller, för då skulle man ju plugga. Fast det gjorde man inte.

Vad händer om jag inte får något nytt jobb? Om mina vaga, men dock idéer, inte utfaller som jag har tänkt mig? Om det liksom inte håller hela vägen. Vem är jag då?

Tisdag närmar sig med stormsteg och det är egentligen först efter det som jag kan ta nästa steg och fatta några som helst beslut.

onsdag 30 mars 2011

Ilskan

Det har gått några dagar nu, ja över en vecka. Jag lever fortfarande i ovisshet vad som ska hända, men jag är inte lika ledsen. Mer arg. Arg för att jag har blivit kränkt, ljugen för, bedragen. Fått en kniv i ryggen.

Jag tar ett par personer om dagen och berättar för dem. De blir alla chockade och förvånade. Men jag tror att alla inser att jag är smittad nu och att kopplas ihop alltför mycket med mig eller ta mitt parti kan vara farligt för dem själva. De kollegor som var så stöttande och sorgsna i början har nu dragit sig tillbaka till sitt. Det blir för jobbigt för dem helt enkelt. Så jag sitter här i ensamt majestät och försöker morska upp mig och lösa dagliga frågor som dyker upp.

 Jag vill bara att det ska bli klart. Jag vill bara veta vad som ska hända och vad de kommer att erbjuda mig.

Tänk om K ångrar sig och säger att jag får min nya tjänst i alla fall. Det går ju inte. Det här är en sten som kommit rullning som inte går att stoppa. Men han kan ju ha insett att han är ute på hal is och inte har något case och därmed dra tillbaka alltihop. Kanske sätta mig på tjänsten men ta ifrån mig ansvar.

Ett annat scenario är att han ger mig ett skambud. Jag har två månaders uppsägning, risken är att han erbjuder mig 4, alltså dubbel uppsägningstid. Eller en taskig omplacering.
Eftersom jag har rätten på min sida kan jag ju bråka, men frågan är hur långt jag vågar driva det. Jag vill ha 12 månader, arbetsbefriat och ograverat, dvs om och när jag får nytt jobb ska de fortsätta betala ut pengar till mig tiden ut. Men jag vill också kunna få ett nytt jobb och K har ett stort nätverk...

Allt är möjligt. Och omöjligt.

måndag 28 mars 2011

Dagarna efter

Jag var så trött. Men hade en grej inbokad på hela dagen fredagen som var riktigt trevlig, så jag kunde skingra tankarna. Det kändes overkligt på nåt sätt, kunde inte riktigt ta in vad som hänt. Enda gången jag fick en påminnelse var när nån frågade "Jaha och var jobbar du?" "På företag XX" svarade jag glatt. Samtidigt som något inom mig SKREK - NEJ DET GÖR DU JU INTE ALLS.

Men samtidigt vet jag fortfarande inte vad som ska hända. K har rest på tjänsteresa i två veckor, ingen verkar veta något och jag fick endast ett kort mail att "jag förväntades hålla ställningarna" tills han är tillbaka.

Jag har fullt upp med att hålla ihop mig själv.

På lördagen hade vi fina vänner på middag och jag berättade vad som hade hänt - för första gången. Men det gick bra, jag grät nästan inte alls och de gillar ju mig och tycker att jag är bäst ( de var vad de sa i alla fall) och så klurade vi på olika scenarios och snygga Hollywood-avslut. Kände mig stärkt efter middagen.

Men på söndagen var jag skör igen. Orkade ingenting, satt mest i soffan och surfade på datorn. Tvingade mig ut på promenad i solen, musik i I-poden. Men det räckte med första strofen på Fix You med Coldplay så började tårarna rinna.

Jag tyckte synd om mig själv. Och skämdes på samma gång.

Tur att jag hade solglasögon på promenaden.

söndag 27 mars 2011

Chocken

Jag låste in mig på rummet och grät och hulkade och snorade.
Ringde till maken och snyftpep: "Jag har blivit uppsagd!".
Som vanligt var han lugn och samlad och blev arg å mina vägnar. Det kändes trösterikt på nåt sätt, det där att han blev arg. Jag kunde inte vara arg just då. Vi pratade en stund och jag lugnade ner mig lite. När vi hade lagt på skickade jag ett sms till S som hade jag hade pratat med på lunchen. (Kände mig redan då lite olustig inför samtalet, men S peppade som vanligt och trodde inte det var någon fara. "Fast han ger tuff feedback, det får man vara beredd på". Hon hade haft sitt samtal i förra veckan.)
Sen var det som om jag hamnade i chock och förträngde vad som hade hänt. Jag satte mig vid datorn och började svara på mail, boka möten och fixa lite med mina papper. Men efter en stund insåg jag vad jag höll på med och bara blev förlamad. Varför gör jag detta? Vad spelar det för roll nu?

Jag packade ihop mina saker och skyndade mig ner genom trapphuset, jag hade ju ingen lust att förklara min rödgråtna uppsyn.

När jag gick ut mot bilen kände jag bara: Vad ska jag säga? Vad ska jag göra nu? Det snurrade i huvudet.

Hittade ett paket cigaretter i handskfacket och stannade till på en parkering en bit bort och sträckrökte två i ett svep. Jag som inte har rökt sen i somras...

torsdag 24 mars 2011

Mötet

Jag bestämde mig i förväg för att ha en positiv approach, något möte tidigare hade K och jag nämligen  haft en lite hetsig debatt i en sakfråga och jag kände på mig att han kanske skulle vara lite purken för det. Men jag kände mig väldigt peppad för den nya tjänsten, kände redan att jag trivdes mycket bättre att jobba med det nya och ville ärligt ge det en chans när det nu äntligen lossnade.

När jag kommer in till K är han på gott humör, småpratar lite om ditt och datt och så slår vi oss ner i hans lilla sitthörna. Han ber mig först berätta hur jag tycker det har fungerat under förra året. Jag säger att jag tycker det har fungerat bra, framför allt på hösten tyckte jag det lossnade och jag kände att det senaste projektet blev väldigt lyckat.

Hur tycker du vår relation fungerar, frågar han. På det stora hela bra, säger jag, vi har ju inte jobbat så mycket i det dagliga men jag hoppas och tror att det ska funka bra nu när vi ska jobba lite närmare varandra.

Jaha, säger han, nu är det så att jag har hört mig för med dem du jobbar med och nu kommer jag att vara helt ärlig med dig.

Du är nog den svåraste människan jag någonsin jobbat med.

Sen satt han i ungefär 60 minuter och totalsågade mig.

Några exempel på vad han sa:

  • Jag är reaktiv och går aldrig under ytan med frågor.
  • Jag är osynlig i organisationen.
  • Någon har sagt att ”hon står utanför och pissar in på oss andra”
  • K känner sig trampad på i mötena.
  • Jag delegerar uppåt.
  • Folk drar sig för att kontakta mig eftersom de inte får stöttning och det blir bara ett tråkigt samtal.
  • Jag är sur och butter.
  • Jag ser problem snarare än möjligheter.
  • Jag kan inget om vad företaget gör.
  • Jag uppfattas som en ensamvarg i organisationen.
  • Jag kan inte sälja in idéer eller förmedla kunskap till andra.
  • Jag har inget aktivt nätverk inom företaget.
  • Jag bidrar inte till ett positivt klimat.
  • En del personer har hellre gått till mina kollegor eftersom jag är så otrevlig.
  • Ingen vill prata med mig.
  • Jag uppfattas som en hård person.
  • Jag har dåligt kroppspråk.
  • Jag har en negativ attityd.
  • Jag håller inte löften, tider och deadlines.
  • Jag involverar bara andra på mina egna villkor.
  • Jag exkluderar folk.
  • Jag är luststyrd.
  • Det finns noll och intet förtroende för mig organisationen.
  • Det är inte ”fun and motivating” att jobba med mig.
Och så vidare, och så vidare, och så vidare….. I det stora hela djupt orättvist, osakligt och i många fall direkt osant.

Jag bestämde mig ganska kvickt för att inte bemöta det han sa utan bara lyssna och ta anteckningar. Lyckade hålla masken och började inte gråta, men ett tag mådde jag rent fysiskt illa och trodde inte jag skulle klara det.

Det hela slutade med att han sa att jag fick Ej acceptabelt som totalbetyg och att det inte skulle funka att vi jobbade tillsammans.

Men hur löser vi det då, sa jag.

Tja, vill du vara kvar på företaget så får vi väl se om vi kan hitta en annan tjänst till dig, säger han.

Som vaddå? frågar jag.

Ja kanske nåt på fabriken eller så kan du kanske jobba hos Customer Service.

??????  

Annars får vi gå skilda vägar, fortsätter han.

Då bad jag att få bryta mötet, för då gick det inte längre.

Ja du kan ringa när du vill, jag är tillgänglig imorgon, sen reser jag bort i två veckor, sa han.

Jag gick ner på mitt rum.

Och grät.

Såhär började det

Jag jobbar på ett stort företag, har en ganska hög position i företaget. Har ingen underställd personal, men jobbar som "business partner" mot flera olika funktioner inom företaget. Jag har jobbat här i ungefär 3 år.


För två år sen fick vi en ny chef. Han och jag har inte jobbat så nära varandra men har suttit i samma styrgrupp och men har aldrig haft några gemensamma projekt. Sanningen att säga har vi aldrig jobbat ihop rent konkret.

Vi kan kalla honom K. Jag och K har egentligen samma kompetens, jag är till och med några år äldre än han och har jobbat på fler olika företag innan jag kom hit. Vi har haft en del diskussioner på mötena och har nog lite olika syn på hur vi ska nå våra mål, även om vi är överens om målen i stort. Vi har aldrig haft någon öppen konflikt eller något bråk. Jag har dock uppfattat vid några tillfällen att han har känt sig hotad av mig.
Kanske för att han vet att jag kan mycket.
Kanske för att han tror att jag vill ha hans jobb - vilket jag ville från början, men inte nu längre.

I höstas bestämde vi att vi skulle strukturera om lite inom funktionen, vilket bland annat skulle innebära att jag skulle släppa ett område och i stället jobba 60-70% med utbildning, behålla en del och ta över ett område från en kollega. Detta började vi prata om i oktober när vi var på konferens, och jag uppfattade det som om alla, inklusive K, tyckte att det var en bra idé. Det drog ut på tiden innan det kom ut en annons, men i början av februari kom han äntligen till skott och jag sökte tjänsten. K pratade hela tiden som om allt var klart och jag och mina kollegor började så smått lämna över olika arbetsuppgifter sinsemellan. Det enda som saknades var nu att formellt sätta allt på plats, vilka mål jag skulle ha för 2011 och så mina villkor förstås.

K bokade in ett utvecklingssamtal den 16 mars, skickade instruktioner om var vi skulle prata om, både lite tillbakablickar och så skulle vi planera framåt. Så långt allt frid och fröjd...


...fortsättning följer...