Det har gått några dagar nu, ja över en vecka. Jag lever fortfarande i ovisshet vad som ska hända, men jag är inte lika ledsen. Mer arg. Arg för att jag har blivit kränkt, ljugen för, bedragen. Fått en kniv i ryggen.
Jag tar ett par personer om dagen och berättar för dem. De blir alla chockade och förvånade. Men jag tror att alla inser att jag är smittad nu och att kopplas ihop alltför mycket med mig eller ta mitt parti kan vara farligt för dem själva. De kollegor som var så stöttande och sorgsna i början har nu dragit sig tillbaka till sitt. Det blir för jobbigt för dem helt enkelt. Så jag sitter här i ensamt majestät och försöker morska upp mig och lösa dagliga frågor som dyker upp.
Jag vill bara att det ska bli klart. Jag vill bara veta vad som ska hända och vad de kommer att erbjuda mig.
Tänk om K ångrar sig och säger att jag får min nya tjänst i alla fall. Det går ju inte. Det här är en sten som kommit rullning som inte går att stoppa. Men han kan ju ha insett att han är ute på hal is och inte har något case och därmed dra tillbaka alltihop. Kanske sätta mig på tjänsten men ta ifrån mig ansvar.
Ett annat scenario är att han ger mig ett skambud. Jag har två månaders uppsägning, risken är att han erbjuder mig 4, alltså dubbel uppsägningstid. Eller en taskig omplacering.
Eftersom jag har rätten på min sida kan jag ju bråka, men frågan är hur långt jag vågar driva det. Jag vill ha 12 månader, arbetsbefriat och ograverat, dvs om och när jag får nytt jobb ska de fortsätta betala ut pengar till mig tiden ut. Men jag vill också kunna få ett nytt jobb och K har ett stort nätverk...
Allt är möjligt. Och omöjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar