Slaget

Så var det klart.

Jag klev in i rummet, han var oerhört defensiv. Nästan arg. Det kändes väldigt obehagligt och jag la snabbt ner mina planer på att ta övertaget. Kände att här gällde det att bara ta smällarna och försöka stå upprätt.


Ja, jag tänker inte fråga dig hur det är, för jag antar att det är för jävligt, började han.
Jag svarade inte först, men då blängde han lite uppfordrande på mig.
Jo, sa jag (med för dagen mycket hes röst).


Sen undrade han hur vi skulle gå vidare. Han ville veta om jag vill ha ett annat jobb inom företaget. Jag undrade vad han annars hade att erbjuda. Han blev irriterad och sa "men vi är inte där än".

Jag insåg att han nog trots allt läst på sin arbetsrätt och visste att han var tvungen att erbjuda en omplacering innan vi kunde gå vidare. Försökte snabbt kalkylera i min febriga hjärna om det skulle vara smart att tacka nej - vad skulle det innebära? Skulle det betyda att mina möjligheter till hjälp från facket var borta?

Men hur det nu var så jag ville ju inte vara kvar och det sa jag: "Vad skulle det innebära för mig? Skulle det vara meningsfullt?" Han bara viftade bort det och menade att han hade inga problem med att fixa ett nytt jobb till mig, det var i min nuvarande roll det inte funkade. Jag bestämde mig för att tacka nej till omplacering och ville veta vad han tänkte erbjuda mig.

12 månader - 6 månader ograverat och 6 månader avräkningsbart. Precis som jag trodde.

Ja sa nej och ville ha 12 hela månader.
Han sa nej, det var för mycket tyckte han. Och drog återigen upp alla mina tillkortakommanden.

Jag tycker du har fel! sa jag.

Du kan tycka vad fan du vill, blev svaret.

Jag försökte angripa några gånger, enda gången jag blev riktigt arg var när han påstod att jag hade avvisat möten med chefen A - flera gånger. Men det var ju lögn!! Chefen A har inte pratat med mig på två veckor, har inte bjudit in till något möte eller sagt något. Det absurda i detta är också att det sen länge beslutats - med chefen A:s goda minne - att jag INTE skulle jobba med den funktionen mer och sen dess har det inte varit några hard feelings oss emellan. Det har aldrig varit några hard feelings mellan oss, vi har känt varandra i 25 år.

Så du menar att A ljuger, sa K och spände ögonen i mig. Det var helt uppenbart att han vill få det till att JAG ljög.

Han har INTE bjudit in mig  och jag har INTE tackat nej eller avvisat något möte, svarade jag. (däremot hade jag kunnat räkna upp ett antal tillfällen då A faktiskt hade ljugit. För mig)

Jaha, så K och antecknade - det får du ta upp med honom.

Sådär höll det på ett tag till.

Han skyllde alltihop på mig - jag sa till honom att inte skuldbelägga människor, han sa att det var ju en väldigt enkel utväg för mig.
Jag frågade varför ingen - inklusive han själv - hade sagt något till mig tidigare, han sa att det borde jag ha fattat själv.

Han tog upp saker som jag hade sagt för 2 år sen.

Jag kände att slaget var förlorat, min plan att segla iväg med hedern i behåll och bara lämna en osande slutreplik kvar i rummet var helt borta.

Jag föreslog 9 månader + 3 månader. Han funderade och gick till slut med på det. Men föreslog att jag skulle jobba kvar till maj.

Jag vägrade. Jag ville gå på dan.

"Ordna det praktiska med L" sa han.

Jag reste mig och gick. Han sa inget, jag sa inget. Jag bara gick.

Och så var det med den saken.